Vänersnipan - en båttyp på Värmlandsnäs Snipan har varit den vanligaste båttypen bland fiskare i Vänern i äldre tider. Man benämnde denna båt oftast "råbåten" eller "robåten". Modellen kunde också ha olika namn beroende på var den var byggd, t ex Hammarösnipan, Torsösnipan eller Dalbobåten, men även om namnen har varit olika så har den sett mer eller mindre likadan ut. Det var en spetsgattad båt, i regel mellan 5 - 7 meter lång och 1,5 - 2 meter bred, och 50 - 55 cm djup eller mer, allt beroende på de lokala variationer som förekom.( Dessa mått är från 1800-talets senare del). Den var försedd med 2 - 3 par åror och segel som kunde se olika ut, i regel ett så kallat "spristakesegel" eller "sprisegel". Även två segel samt försegel förekom, ibland även toppsegel. Från början byggde man snipan med endast tre bord, men senare med fyra och fem bord. Till bordgången och stävarna valde man granvirke, till kölstocken i regel fura. På grund av sin form och de fallande stävarna var sniporna snabba i sjön och lätta att ro. Man kunde med segel komma upp i hastigheter på 8 knop om vindar och vågor var gynnsamma. En snipa blir till Att bygga en snipa var något som ofta gjordes av fiskaren själv. Om inte så hyrdes en båtbyggare in för ändamålet. Man använde inga ritningar eller mallar vid bygget, utan arbetade efter ögonmått och med vana. Det behövdes i regel inga stora lokaler för att bygga en båt av den här typen, man ställde helt enkelt upp bygget på en loge och satte igång. Som tidigare nämnts så användes fura till kölstocken. Stävarna, som ofta tillverkades av självvuxet trä, var av gran liksom borden och spanten, för att göra båten lätt. Man passade in kölbordet och reste sedan hela bygget på låga bockar eller stockar som hade ursågade spår för kölen och stagades vid stävtopparna. Borden fixerades i läge med hjälp av tvingar och deras kanter skars sneda mot stävarna för att de inte skulle ligga över varandra. Man spikade mestadels med båtspik tillverkade av järn som kröktes på insidan och nitades in med spetsen. Nåten tätades med vadd innan bordet spikades på, efter att ha bestrukits med tjära eller olja. Till spant, som också benämndes "vränger" användes krokvuxet trä. Man kunde se ut t ex en rot som växt med en böjning eller en gren som hade den rätta "kroken". Om denna inte passade helt fick man såga flera delar och sammanfoga så man fick rätt längd och böjning. Spantningen påbörjades efter det att bordläggningen var klar. Ofta var det ett avstånd på 2 fot mellan varje spant och det kunde i vissa fall bli upp till 15 spant. Ett snedställt spant sattes oftast i fören, en s k "kråka. Den användes när snipan skulle dras upp på land eller isen och också som stöd för foten när näten skulle dras upp. På insidan runt relingen sattes en smal förstärkning som var tillverkad av granvirke, en s k "hästning". På denna satt två eller tre träklossar i vilka hål var borrade för tullpinnarna. Årorna var också tillverkade av gran. De hade ett fyrkantigt skaft och en rundad årlom. En åra användes ofta som roder förr i tiden, innan rodren kom till. Man styrde helt enkelt med den. När rodren sedan kom i bruk var de till en början konstruerade så att de träddes på ett löpjärn och kunde således tas av när upptagningen av näten skulle påbörjas. Rodren var också tillverkade av trä och användes mestadels vid segling. Seglet var ett s k "spristakesegel", eller "sprisegel" vars mast sattes genom ett hål i den främre flaken och ned i en mastfot som var tillverkad av järn. Två master förekom också. Seglen var tillverkade av lakansväv eller vad annars fanns till hands. Även ett försegel var vanligt. Fasta tofter eller "flaker" inreddes mot stävarna. I fören var "framflaken" där kläder mat och navigeringsutrustning såsom kompass etc förvarades. Akterut fanns "bakflaken" för den fångade fisken. Däremellan fanns lösa tofter, "robräden". Midskepps låg en stor durk, "meflaken", och akter om denna "östflaken", som vid kunde lyftas ur när båten skulle ösas. Arbetet med att bygga en snipa tog för en van båtbyggare ungefär en vecka, och en beställare fick i slutet av förra århundradet betala c:a 60 kronor för den färdiga båten. Vem använde snipan? Att se en vänersnipa segla fram på sjön utanför Värmlandsnäs kust idag är en sällsynt upplevelse. De flesta exemplar av denna en gång så vanliga båttyp är nu borta eller i upplösning. Modernare farkoster av annat och nyare material har för länge sedan konkurrerat ut den gamla båtmodellen av granvirke. I mitt forskningsarbete kring den här båten har jag funnit att det fortfarande finns några som har minnen av den kvar och har någon historia att berätta. Det märks att snipan har varit vanlig i den här trakten. Värmlandsnäs var beroende av sjöfart och fiske förr i tiden och många hade bruk för en båt. Naturligtvis först och främst yrkesfiskarna och folket i skärgården kring Lurö. Men på Värmlandsnäs var det trots det sjönära läget inte alla som hade råd att hålla sig med båt. Bara om man ägde en del av den bördiga näsjorden som gränsade till sjön, hade man i regel båt. De hemmansägare som hade mark med stränder hade också tillgång till fiskevatten, och de utnyttjade varje tillfälle att förse hushållet med extra tillskott. Somliga sålde också fisk in till den närmaste staden; Säffle. Flera bönder som hade ägor som låg intill varandra, kunde också äga en båt tillsammans och gemensamt dra ut på fiske. Årstiderna bestämde vilken sorts fisk som gick till. På våren var det säsong för gädda, sedan slom, fram till midsommar abborre, på hösten sik och om vintern lake. För ryssjor på våren användes en flatbottnad eka, som kunde stakas fram i det grunda vattnet eller ros genom vassarna. I det kustnära fisket kunde även förekomma en mindre variant av snipan. Skulle man längre ut hade man dock alltid den större modellen av vänersnipan eller "robåten" som den också kallades. Den var smidig och snabb och uppförde sig utmärkt i sjön. Den klarade av hög sjögång och parerade bra mot dyningar, samt var snabbseglad. Detta var en nödvändighet för att fisket skulle klaras av och att man raskt kunde förflytta sig från en plats till en annan på sjön. På Lurö finns belägg för att snipan var en mycket vanlig båttyp. Det förstår man efter att ha talat med Luröfolk. Ruth Andersson, Lurö, skriver i sin bok "Lurö-en ö i Vänerns mitt" följande: " I slutet av 1800-talet började man bedriva fiske i allt större skala. Det fanns gott om lax och annan fisk i Vänern. De viktigaste redskapen var nät, not och ryssjor. Båtarna man hade var roddbåtar, fem till sju meter långa. Vid lämplig vind satte man upp ett eller två spristakesegel. Det var med dessa enkla farkoster luröborna färdades i vid fiske och vid resor in till Värmlandsnäs, där sockenkyrkan låg."

Vad finns kvar? Numera är vänersnipan en sällsynthet. I Västergötland finns enstaka idealister som bygger nya exemplar av denna båttyp med alla typiskt tillhörande attribut. De tillhör ett undantag. På Värmlandsnäs finns bara ett par båtbyggare kvar. Av naturliga skäl byggs ej heller så många båtar i trä längre. De vänersnipor som finns kvar i Näs-socknarna är lätt räknade. De återfinns i bästa fall uppställda på någon loge eller i ett uthus där de undgått förruttnelse och förfall. De exemplar som ligger kvar i vikar och på stränder har i regel påverkats av väder och vind och befinner sig i upplösning. Trots detta är det intressant att ta en titt på de gamla trotjänarna, få se hur de var byggda och vilka variationer som fanns. Man kan nog säga att av de exemplar som jag har lyckats spåra har de flesta liknat varandra. De för snipan så karaktäristiska dragen finns hos samtliga de båtar jag tittat på. Många av dem har också varit byggda av båtbyggare från Näset, ibland av personer inom samma familj, t ex far och son. Bland Otterstenssläkten fanns t ex många skickliga båtbyggare. I Flåvik, Eskilsäter, finns en handfull båtar kvar,( om än inte i sjövärdigt skick). Hos Bertil Olausson finns på en loge en snipa byggd av Einar Johansson 1953-54. Den är i ganska välbevarat skick, drygt 6 meter lång , och med typiska drag. Enligt B Olausson en sk "Dalbo- snipa". Einar Johansson var anställd av Seglationsstyrelsen som s k "prickhållare" för sjöfarten. I sitt arbete på sjön använde han sig av denna båt, som på senare år fick motor insatt, samt målades med en grön färg istället för den vanliga tjäran. Vid sjön i Flåvik återfinns en välvd snipa, också med karaktäristisk bordläggning och form. Antagligen är båten byggd av Anton Ottersten som var född på Gunnarsholmens fyr. Den är dock i dålig kondition. Längre ner i viken ligger i relativt bra skick en mindre snipa, c:a 1,5 meter bred och 5 meter lång, också med typiska drag. Den är byggd i Tösse i Dalsland på 1930-talet. Detta är en variant av vänersnipan som användes i strandnära vatten, därav den mindre storleken. Den är endast försedd med ett par årtullar. Ett par hundra meter västerut i Flåvik finns i en gammal ladugård en snipa, byggd på 1960-talet av Per Ottersten och en äldre originell man på bygden, "Martin i Pressfältere". Per Ottersten hjälpte Martin med bordläggningen och det mesta av bygget, men Martin, som gått i snickarlära hos "Elis i Tasre" tillverkade resten själv. Denna båt är också en typisk vänersnipa, men gjord i fura. Tyvärr ruttnade båten inifrån efter att ha blivit bestruken med plastfärg. På Vänsberg, Millesvik ligger i en skogsbacke intill ett soldattorp 2 snipor med huvuddragen intakta om än delvis förruttnade. Dessa båtar har tillhört två bröder som var bosatta på Bärön i Millesvik. Båtarna är troligen byggda någon gång på 1940-talet. Den ena har varit försedd med motor, och har en något annan inredning än den gängse snipan, med sittbräden längs sidorna och flaker i för och akter. Den verkar något mer modern i sin utformning, men har ändå de typiska dragen av snipan i bordläggning och form, liksom den andra båten. På Lurö finns en nästan helt intakt snipa hos Sven och Bengt Örnvald. Det är en båt som är byggd i slutet av 1930-talet av Per Ottersten. Till denna båt finns även mast och segel sant ett välbevarat träroder. I Bäcken, Gaperhult ligger 2 snipor. Båda tillverkade ovanligt nog i fura och byggda runt 1940. Den ena, som är i dåligt skick, är byggd av Fritiof och Per Ottersten,(far och son). Den andra köptes av Algot Ottersten 1945. Detta är en mindre modell, c:a 5 meter lång , men en typisk vänersnipa. Den är byggd i Staviken, S:a Ny, av Thure Eriksson. Thure Eriksson, som var snickare, och bror till fyrvaktaren på Stavikens fyr, ägnade sig även åt båtbyggeri. Båda båtarna har varit försedda med segel och 2 årpar. I den senare sattes inombordsmotor in. I Sandviken, Gaperhult finns en halvt förruttnad gammal snipa i en strandskog. Ytterligare en itusågad snipa står i samma strandskog, uppställd som båtskjul. Intressant är att på denna båt finns löpjärnet för rodret kvar. Den har tillhört en herr Rudqvist i Ekenäs, och köptes av Viktor Johansson, Växel, Gaperhult. Denna snipa är tillverkad i Eskilsäter, men årtalet är osäkert, troligen på sent 30-tal. Sammanlagt finns i de yttersta socknarna, Millesvik och Eskilsäter på Värmlandsnäs mellan 15-20 snipor kvar. Dessa snipor är i mer eller mindre bra skick. Endast ett par är helt intakta, men ej sjösatta. I de mer norra socknarna, Ölserud, Botilsäter och S:a Ny finns enligt min kännedom inte någon av de gamla sniporna bevarade. Men ytterligare forskning skall ge svar på detta. Vanlig båttyp - som försvann Man kan med säkerhet säga att vänersnipan var en mycket vanlig båttyp som fanns i alla socknar på Värmlandsnäs samt på Lurö. På grund av sina utmärkta sjöegenskaper var den populär och byggdes lokalt av kunniga båtbyggare eller av fiskarna själva. De flesta av den kustnära boende befolkningen ägde en snipa, både på öst- och västsidan av Värmlandsnäs. Det var den förhärskande båttypen från 1800-talets mitt till mitten av 1940-talet, då andra båtmodeller och båttyper kom. En del snipor byggdes dock senare, men större, ruffade och med inombords- och utombordsmotorer. Det blev på så vis en helt annan båtmodell, och den ursprungliga snipan försvann. Analys Den ursprungliga snipan på Vänern och Värmlandsnäs hade sin storhetstid under senare hälften av 1800-talet och en bit in på vårt sekel. Förändringen kom stegvis när båten förändrades och moderniserades. När första motorn sattes in 1910 började denna stegvisa process mot en annan båttyp. De byggdes då också bredare och trärodren ersattes med fasta järnroder. På 1920-talet förändrades fisket i och med utterfisket i öppet vatten. Sniporna kom då att byggas med ruff. De förlängdes och försågs med kojplatser och man kunde även hushålla ombord. Vad vi nu kallar vänersnipa, en allmogebåt i trä, som seglades och roddes av hårt arbetande människor blev något annat. Som med allt annat gick utvecklingen framåt och de tjärade segelförsedda snipornas tid försvann. Modernare och, i viss mån säkrare och bekvämare båtar gjorde sitt intåg så småningom. När sedan plastbåtar kom i produktion var snipans saga all. Den snipa vi nu betraktar på ett museum i Stockholm eller vid en hembygdsgård på Värmlandsnäs eller Hammarö är en unik kulturell relik. Trots detta var det en farkost som människor använde sig av för sitt dagliga levebröd i en helt annan och hårdare verklighet än dagens.

Källförteckning Litteratur Björn Hallert, Hammarö-en hembygdsbok, Karlstad 1957 Människor och båtar i Norden, Sjöhistoriska Muséets Årsbok 1998 Ruth Andersson, Lurö-ön i Vänerns mitt, Eget tryck1984 Övriga källor: Bertil Olausson, Flåvik, Eskilsäter Värmlandsnäs. Muntlig intervju. Nils Ottersten, Gaperhult, Eskilsäter, Värmlandsnäs. Muntlig intervju. Bengt Örnvald, Ekenäs, Värmlandsnäs. Muntlig intervju. Margit Einevik, Säter, Eskilsäter, Värmlandsnäs. Muntlig intervju. Bertil Ottersten, Gaperhult, Eskilsäter, Värmlandsnäs. Muntlig intervju.

Text och Illustrationer: L-Å Olsson